Tillbakablick.

Mitt förra inlägg försvann och det fanns ingenstans.
Fredag, mitt på dagen.
När jag har jobbat ett tag som man hunnit med i sommar tänker jag alltid när jag är ledig vad jag hade gjort vid den tiden om jag jobbade. Som nu, jag har pyjamas, åt frukost för en halvtimme sedan och ska snart ge mig ut i spåret.
Om jag hade varit på jobbet hade jag plockat bort maten, diskmaskinen hade gått två, tre gånger och en av damerna hade lagts för vila. Några av de boende hade placerats lite mer bekvämt så där efter maten. Tagit en titt i tvättstugan, kanske gått på toaletten med någon av de boende, slagit på en cd-skiva med lite klassisk svensk musik. En liten paus mitt på dagen mitt i all stress.

Men de dagarna är över, vi har tackat för oss och vi har blivit avtackade. Det skedde på en fest, förra fredagen. Vi var hemma hos Malin först, vin och tilltugg serverades och solen sken.
Några höll tal, däribland jag. Och som den blödiga jäveln jag är så började jag gråta i slutet. Det var en tal som var riktat mot mina vikariekompisar på avdelning A ( vi var tre st fasta, vi var två som kunde komma på festen) och ordinariepersonal Birgitta.
Det blev några bra sista veckor på jobbet när vi skrattade, jobbade med ett leende på läpparna och var avslappnade utan att någon pissig ordinarie kom och frågade " Hur tänkte du nu..?" Eller hade åsikter på metoder eller var trötta på livet, jobbet och alla som hade lite mer energi än dem.
Efter förfesten stack vi till Restaurang Lindströms där jag beställt bord.
God mat, mer alkohol och massa trevligt prat med alla som jobbat i sommar.
Vi var nästan alla vikarier, cirka 15 st och ungerfär en tredjedel av de ordinarie..(10st)
Efter restaurangbesöket gick ett litet gäng hem till Malin igen och drack kaffi och likör.
Jag somnade nöjd, men snurrig på natten över min sista kväll i Sala.