Igår hängde jag hos Emma med Sandra, Josse och Linda. Vi lagade bakpotatis med skagenröra och sallad, vitt vin, kladdkaka och glass med bär. En strålande middag!
Sandra och Emma fixade håret på Linda, satt in löshår. 100 st, det gick skitfort, otroligt effektiva damer. Linda blev skitsnygg, Ginger.
Emma har under första delen av vår vänskap nekat till att hon skulle ha ett litet specialintresse för färgen rosa. Hon levde i förnekelse men har på den senaste tiden insett hur rätt jag har. Överallt i hennes lägenhet och bland hennes prylar finns färgen rosa. Det är snyggt, hon kan ha det.
Vi hade mysigt, det var ganska stillsamt och lite som en familjekväll mer.
Under ett av våra samtal kom vi att tala om döden och jag berättade att jag hade vaknat på lördagmorgonen, bakfull efter att ha spytt rötjut med en otrolig ångest över att dö. Jag fick för mig att jag bara hade några timmar eller dagar kvar att leva och jag fick sån panik över att jag inte kommer att hinna med de saker jag tänkt.
Jag var inte den enda i sällskapet som var rädd för att dö ung, för tidigt. Vi får hoppas att något sådan inte inträffar. Jag har liksom räknat med lycklig kärlek i någon form, två eller tre underbara ungar, ett gammalt hus där golven knarrar, många år som kreativ och glad lärare, tiotusentals skratt, kunskapstörstande och ja.. en större mängd saker som liksom ligger och väntar på mig.
Gäller att hålla sig vid liv, och leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar