Ett avsked.

Jag tror att detta är verkligheten, och att det där var overklighet och inte på riktigt. Något man återberättar och tänker på någongång ibland. Ibland tror jag att jag inbillar mig, att jag överdriver eller att det kanske inte var så farligt.
Till människor som hört mig berätta något, eller som aldrig träffat mig innan jag flyttade hit. Till människor som levde med mig sida vid sida.

Det var så farligt.

Det var tungt. Det är inte jag som inbillar mig. Det var så tungt, det gjorde så ont. Det gjorde riktigt jävla ont i hela mig.
Det var tungt eftersom den människa jag älskade inte aktade mig.
Jag inbillade mig att människor kunde förändras, om ens en snutt men människor förändras inte om de inte upplever att det är dags för en förändring.

Nu slutar jag tro det. Nu är jag klar med mitt förflutna, jag är klar med att vara lojal åt människan som inte var rädd om mig. Nu börjar jag ta hand om det som blev över av mig.
Jag tänker inte le och vara trevlig, att göra oss till medbrottslingar, gamla kumpaner som möts ibland. Det var jag som blev bestulen, på massvis med kärlek och omtanke, på lojalitet och stöd.
Jag är klar med han. Det är ett konstigt avsked, efter 7 år, 3 månader och några dagar med han i mitt liv.
Det svider i själen, det gör verkligen det.
Den draman som kan skämtas och berättas om, som kan påminnas om att inte vara kvar i förhållanden som dessa, var mitt liv.


Från och med nu så är det bara mitt förflutna, no less, no more.