Jag packar och pysslar. Funderar mest hela tiden och mår ganska dåligt.
Det är en känsla som ligger över mig hela tiden och som det känns att jag får bekräftad ofta.
Det känns som om min tillvaro är som att jag skulle stå i mitten på ett golv med ögonbindel på och människor står runt omkring mig och ropar mitt namn och för oljud så att jag ska ta mig till den som ropar. Ibland känner jag en putt i ryggen eller en vägg som tar emot när jag kommer fram till vad jag tror är en person.
Jag tvivlar på alla och har börjar bete mig som om ingen egentligen är att lita på och räkna med i slutändan. Det känns ensamt men det gör ont att gå in med huvudet i väggen för många gånger för att man tror att någon ska ta emot.
Detta gör ju såklart att alla tecken jag ser blir en bekräftelse men jag börjar mer och mer inse att man blir ganska ensam i slutändan och att man inte kommer att en massa vänner som skulle finnas där vad det än gällde. Kanske är det en del av vuxenlivet.
Nu ska jag åka hemhem, till Sala, där jag växte upp. Denna gång känns det mest jobbigt och jag håller hårt i den planeringen jag har som innefattar lycka och glädje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar