Sagan om skället.

Jag hatar skäll, har alltid gjort och kommer antagligen dö med den känslan.

Sedan unga barnsben har jag bangat på vissa äventyr, struntat i roliga och förbjudna saker just på grund av det, jag hatade att få skäll.
Jag blev sällan bestraffad, inga utegångsförbud, indragna veckorpengar eller liknande men själva skällandet fick mig att gå med svansen mellan benen tillräckligt länge att jag inte trodde jag skulle göra själva jävelskapet igen.
Jag hatade när mina föräldrar skällde och jag hatade när andra vuxna gjorde det för att det var otroligt förnedrande och skamset.
Jag har knappt fått skäll en enda gång sen jag flyttade hemifrån, dvs för ca 3 år sedan. I och med att man blir vuxen minskar risken för att råka ut för skäll. Men man sitter inte helt säkert för det.

Igår fick jag skäll, och om det var läskigt när man var barn var det förnedrande och kränkande att få det som vuxen.
Scenario:
Jag sticker till Heby för ett litet jobbmöte som visar sig hålla på från 15.oo till 20,30 som dessutom innefattae mat, efterätt och kaffe.
Det var otroligt trevligt om inte skitkul att hänga med föredetta jobbarkompisar ifrån i somras och jag har så trevligt att jag glömmer tid och rum.

Medan i Sala förbereder familjen mat och väntar mig vid femtiden, det som sagts var att vi skulle äta på kvällen, dvs runt sjutiden i vår familj.

Min far ringer vid halv sextiden och undrar var jag är, jag förklarar att de visst blev middag och hela köret och att de kan äta utan mig när det väl är dags. Far min frågar om jag är hemma till sjutiden och jag svarar att, ja.. kanske det, typ.

När jag och min far lagt på serveras det efterrätt och kalaset fortsätter. Eftersom jag sagt att min familj kan äta utan mig tänker jag att det är grönt.

Vid halv niotiden är vi tillbaka i Hebycity för att hämta våra bilar.. ( vi fick skjuts från Hebycity ut till ingenstans ute på landet där min jobbarkompis bodde) och jag tänker att jag ska sticka förbi min gode vän Logan och lämna julkort samt hänga lite.

Jag snackar som hastigaste med Pii på vägen dit, men hon fattar det som om jag är på väg hem till Sala.

Min mobil lägger av, utan min vetskap och jag hänger hos Logan någon timma. När jag ser att min mobil är avstängd sätter jag mig i i bilen och kör mot Sala, klockan är då halv elva.
När jag sätter på min telefon med laddare i bilen har jag fått ett sms .. det står
" Vart fan är du, hör av dig omedelbart..Pappa "
Oj, klumpigt av mig, är han orolig och vilken jävla ton han använder för att förklara att han är det.
Inga cash på telefonen men Pii ringer under bilfärden hem och säger att min pappa ringt henne och varit orolig och jag ber henne ringa och säga att jag är på väg hem, oskadd.

När jag kommer hem får jag en utskällning som heter duga alltså, oj oj.
Min far har varit så orolig att han ringt diverse vänner till mig, övervägt att ringa polisen för att hans dotter kör bil i snöväder och inte svarar på telefonen.
Detta säger, nej snarare gastar min far så jag blir generad, förnedrad och känner mig som åtta år.
Min mamma hakar på och är skitförbannad för att jag är nochi liksom, men jag fattade inte, och förstår faktiskt inte heller idag att det är så otroligt viktigt att jag hör av mig när jag är någonstans i Sala och med bil till på köpet men inte när jag är i Karlstad, 25 mil bort och lever rövare.
Skäll, skäll, skäll och skitmånga kilon skäll till.

Det slutar med att jag blir skitarg, slänger ur mig massa skit och går ut i kylan med Challe för att kunna svära över den stora frågan, att få skäll och att inte få skäll.