Jag dog därför att jag tog ett litet avsked av K.
Jag skulle hjälpa Mickan att bära över soffan från den gamla lägenheten till den "nya" så det var ju ounvikligt.
Jag hejade lite och jag och Mickan slängde över första delen av soffan. När vi skulle bära ned andra delen förstod jag att det liksom klart nu. Snart tre år av fram-och-tillbaka-tills-inget-vet-hur skulle vara över. Jag ropade bakom axeln att "Du får ha det så bra nu!" och han svarade att det skulle jag också ha ( Med den snällaste rösten jag hört på länge) sen bar vi ut soffan ur lägenheten och trapphuset. När vi kom ut så var det liksom avklarat. Jag andades ut och livet skulle liksom börja om. Då slängs portdörren upp och ut dundrar han, Mickan har visst kvar nyckeln så de säger adjö och hon kramar honom. Han tittar bort mot mig och ser ut som att han undrar om vi ska typ kramas eller nåt eller vad eller nåt. Jag säger än en gång att han ska ha det så bra och börja slita i soffan igen. Han säger samma sak igen och dörren går igen.
Men alltså vad händer Trashgoat då?
Jo, tårarna börjar spruta hejdlöst och Mickan väser " Skynda dig in i mitt trapphus, det går skitfort detta" medan hon tittar på mig med panik i blicken. Hon sneglar upp mot lägenheten och påminner mig om att det är gigantiska fönster i köket och att Ks sovrumsfönster är rätt öppet. Jag bär över soffan skitfort och tårarna sprutar.
Jaha, så jävla lätt var det.
Va fan trodde jag!?
Varför skulle nyckelincidenten ske?!
Rationell är nog inte min grej.

Väl inne i trapphuset så slänger vi ned soffan och jag dör flera gånger om. Fy helvete vad längesen jag grät så otröstligt och uppgivet.
Jag inser att detta är ett ovärdigt slut även om det inte finns någon värdighet kvar i denna relation. Jag torkar tårarna och ringer upp han. En snabb kram tack!
Han kommer ned igen och vi kramas. Han ser att jag varit ledsen och säger att jag inte ska gråta, att jag inte ska vara ledsen för vi ska ses igen. Vi ler och jag säger att ja, det kanske vi gör och sen så önskar vi varandra än en gång att ha det så bra och så skiljs vi åt.
Uppe i Mickans lägenhet bryter jag ihop igen, det känns helt jävla apvärdelöst och skitjobbigt och jag dör och jag dör, hela tiden.

Han skickar ett sms om att jag inte ska vara ledsen och att vi kommer att ses i sommar en sista gång. Det spelar ingen roll, för jag vill inte förstöra mer än vad som förstörts.
Men nu är det klart, nu är det klart, nu är det klart.