Eftersom jag läser religion är det inte helt utan att jag tänker en del på saker och ting även utanför skolan. Religion, Gud, tillhörighet, hopp och tro.
Jag känner för första gången någonsin i mitt liv att det skulle vara skönt att ha något att luta sig mot, en högre makt som liksom vägleder mig igenom mörka tider, igenom frågor och som ger mig hopp.
Allt känns värdelöst, utan värde. Inte ens alkolhol kan hjälpa mig denna gång, denna period av nedstämdhet och hopplöshet. Inte ens alkohol, då är nästa steg gud, det måste vara det.
Lite som att ha en käpp att stödja sin gamle kropp mot, som en boj att hålla i när man håller på att drunkna, en hand som visar vägen när man famlar i totalt mörker.
Undra hur det känns att vara så övertygad? Att ha sin tilltro till något större än människan och att veta att någon har hand om en, lite som att falla bakåt från en högre höjd och veta att man hamnar mjukt utan att tveka.
Det är vad jag skulle vilja känna, annars dör jag snart inombord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar