Pappa.

Detta kan komma att låta överdrivet eller kanske tilloch larvigt men det är sant och det kändes precis så.
Min far sa saker och ting angående min ilska över en viss man/ eller kanske helt klart ung kille som kändes som svar från ovan. Förklarade vissa saker som var svart på vitt, utan att på något vis kränka mig, få mig att framstå som en naiv idiot eller en typisk brud liksom.
Jag känner plötsligt på ett annolunda sätt och att konfrontera denna man känns långt borta och helt ovärt. Jag kommer inte att vinna någonting på att kränka denna person och jag kommer känna mig mer tom än innan. Det verkar som om jag kanske är klar med denna ilska snart även om jag mer eller mindre hatar personen, känslan ett tag till.
Min pappa är en mycket fin man, och det är underbart att jag känt så i hela tjugotvå år utan att bli besviken. Det är skönt att människor lever upp till det man förväntar sig.

Det är ballt, min pappa är ball. Han har ju skinnjacka och keps.