Det hände nyss en grej. Seriöst alltså, jag höll på att skita/pissa ned mig av rädsla.
Jag har ju en ganska dålig vana, att gå utan kläder i mitt eget hem. Jag gör detta mycket pga av min lite känsliga hud. Den tål liksom inte att vara instängt hela dagarna och nu när det blivit mörkt och natt tog jag av kläderna och smörjde in mig med hudlotion. För att det skulle sjunka in och min hud bli mjuk satt jag uppe på soffarmstödet och lyssnade på den oroligt duktiga sångerskan Elin Sigvardsson.
Det var mörkt men nån lampa i köket var tänt.
Jag hade denna helg tagit upp persinnerna helt, och ni som sett mitt hem vet att i mitt vardagsrum är det stora fönster.
Jag sitter i halvdunklet och chillar när en man på cykel far förbi. Hans huvud är riktad mot mig och jag stelnar till. Gör alltså inte som en ska, duckar eller drar något över mig.
Han försvinner ur sikte och jag hinner knappt tänka "Det är ingen bra idé att sitta här nästintill näck.." innan karln dyker upp igen. Cyklande från andra hållet, lite mer sakta och med huvudet riktad mot mitt håll. Jag stelnade ännu mer än förra gången och drog ett täcke över min kropp.
Men karln nöjer sig inte.
Kort, precis därefter cyklar han för säkerhets skull en gång till förbi mina stora fönster. Jag sitter med ett täcke över mig och stirrar livrädd ut mot han.
I panik och rädsla över att bli dödad, uppäten, våldtagen, skjuten ringer jag Herr Odot.
Jag vill ha ett signalement på den karln han sett dra runt i Kronoparken i höstas, antagligen samma man som kikade på mig vid mitt fönster. Det stämmer mer eller mindre men det kan ju vara en slump att kännatecknen är liknande.
Jag hoppar i pyjamas, släcker överallt och går livrädd runt och kikar om någon karl syns till utanför min kåk. Jag vill dräpa den jäveln samtidigt som jag är skiträdd och vill ha min far och mor där.
Är fönstertittaren tillbaka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar