Musik och engagemang.

Kommer med jämna mellanrum slänga in tankar under mitt uppsatsskrivande.
Måste poängtera att jag haft datorn avstängd sedan tisdagseftermiddag och därför kommer en kort historik om mina senaste dagar och tankar komma inom kort.

Men en av mina tankar jag slås av med jämta mellanrum och som jag stötte på nyss med mina kurskamrater är hurvida ballt det är med ens föräldrars musiksmak och vad det säger om dem.
Viss musik förknippas mer med barndomen än annan och om jag ska skriva några ord om vad min mamma lyssnade på när jag var liten kommer jag direkt placeras i ett fack av svennigt, medelklass ( ev. övre medelklass) ovärt bös.
Roddan, Withney Houston, Erik Gadd, kanske lite Tomas Ledin samt en radio där dängor av diverse 90-tals hits spelades. Så, vad säger detta om min mor och mina föräldrars relation till omvärlden?
Det fanns en och annan proggLP i samlingen, gjorde det då min mor mindre revolutionär än någon som hade en hel samling med musikalbum från diverse proggmusiker?
Jag är troligt jävla trött på tjatet om att ens päron lyssnade på ditten och datten för att förklara hur de stod politiskt, etiskt och klassmässigt!
En musiksamling säger alltså mer om politiskt engagemang och intresse än faktiska åtgärder och verkliga initiativtaganden.
Oj, va bortskämt jag skriver? Nej, absolut inte.
Jag är bortskämd med att min mamma var den andra i sin släkt som pluggade på högskola, utbildade sig till socionom och gjorde något oavsett sin bakgrund som bondunge. Engagerade sig för kvinnofrågor tidigt, and still is.
Oavsett om hon lyssnade på Tompa Ledin, Nationalteatern eller Bach... Eller?