I mitt städade psyke.

Det är tungt.
Varför känns det som om man blev mer ensam när man är ledsen som när man var glad när man var glad.
Varför lämnar människor så stora hål när man tänker bort dem.
För bara några timmar var det tomt utav bara helvete.
Jag blir så sällan arg på människor i mitt liv sedan jag flyttade till karlstad att jag blir rädd när det väl händer, skitskraj och skitkränkt.
I mitt förra liv var jag arg och kränkt så ofta att det var vardagsmat, småpotatis.
Nu vet jag inte hur det är, att vara så arg..För det sker så sällan. Så när det sker, blir det tusen gånger värre. Liksom kaos i mitt städade liv. Om någon gör mig ens yttepytte lite illa så blir det panik, för den känslan är så sällsynt nuförtiden.
Nu känns det så där tomt, som när någon man älskar är långt borta och inte kan nås. Det kanske är lite så, undra hur länge den man älskar är borta?