Igår hade jag menssmärtor som inte liknar något annat.
Jag kvider och vill försvinna ur min kropp. Detta är den ständiga påminnelsen om mitt biologiska kön. Jag kämpade med att ta mig från Sandra med buss, gå hem från busshållsplatsen, ta en dusch, klämma i mig tre limpsmörgåsar och två glas oboy och lyssna på tre, fyra ljudklipp från Tankesmedjan innan jag däckade av. Jag sov till sju på kvällen, och när jag vaknade var det plötsligt inte lika smärtsamt.
M e n s . V ä r k . Olidligt och onödigt.