Jag har jobbat idag igen, 10,5 timmar.
Det fanns knappt något trist med det, kanske högts att tvätta men det är ju knappast några problem för en husmor som jag.
Det bästa var Becka och Jennifer, kidsen. Jag får en undlig, häftig och konstig relation till dem tjejerna. Jag jobbar hos dem fast jag samtidigt älskar dem och vill vara hos dem jämt.
Becka ropade " Tiiia" hela dagen, Jennifer ville inte ens släppa min arm när vi såg film och jag mös bland mina favoritflickor.
De barnen är dem som kommit mig närmast på det sättet att de inte är en bekants ungar, utan ungar som man skäller och peppar på, som man kramar och busar med och får mer tillbaka än man tror är möjligt.
Becka, åtta bast, har lärt mig tusen olika saker på teckenspråk idag som verkligen kan vara bra att kunna, förhoppningsvis är hon inte den enda down syndromkidden man kommer älska i sitt liv.
När klockan blev halv åtta kunde jag knappt slita mig ifrån henne, då jag masserade hennes minifötter med mjukgörande och lyssnade när hon höll monolog på ett språk som var omöjligt att förstå, helt underbart.
Jag tror det där livet med barn och sånt kommer bli jävligt fantastiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar