Nymfer.

I morse var jag som skrivet med på ett utvecklingsamtal.
Den eleven som det rörde var helt sjukt lik den unge mannen jag dejtade i höstas som sen visade sig vara ett svin.
Ögonen, leende och tänderna var så otroligt lika att jag blev chockad. Skulle kunna vara en tvillingsyster eller hans blivande barn. Denna tjej var ju såklart, enligt min smak otroligt jävla vacker, eftersom denna unge man skönheten själv till utseendet.
Det kändes som om det var han som satt där fast i feminin form.
En alv eller nymf, bara de spetsiga öronen som saknas.

Detta fick mig att tänka på att jag inte sett denne man på tre månader. Nästa torsdag börjar påsk och jag kommer befinna mig i Sala där jag inte heller varit på tre månader. Jag blev lite svag och orolig, kommer det kännas som om jag är kär i honom, kommer jag känna mig ledsen, eller glad och lättad över att han bara var en förälskelse. Är detta löjligt, är detta något som jag inbillat mig och är jag kanske inte ett dugg kär i honom alls längre. Och var jag kär i honom eller blev jag bara ledsen över att han var så go först och så förändrad sen?

En sak vet jag, och det är att jag är så glad att jag kommer ha min lesbiska kärlek och värsta fiende Josephine med mig hem.
Hon representerar mitt liv här i Värmland och allt gott i världen. Om jag skulle känna mig ens en gnutta ledsen eller chockad över att kanske stöta på honom på krogen eller liknande ska jag titta på henne och komma ihåg vad som är värt och vad som är ovärt att lägga energi på. Hon är så fin och godhjärtat den där Eriksson. En fantastisk mörk skönhet från främre Orienten som jag tycker en hel del om.