Nu är det definitivt. Jag bokstavligt frågade om det var nåt han tyckte jag borde få veta.
Det tog otroligt lång tid för honom att svara, det var som om ju längre det skulle ta att skriva det definitiva, desto kortare sen var det som det var vi.
Jag missunnar honom ingenting, jag begär bara att han inte är lyckligare än vad jag är.
Det känns ingenting speciellt i kroppen, ingen sorgsenhet. Bara en lättnad över att jag och hans syster kanske kan prata om den där rosa elefanten som står mitt i rummen men som alla låtsas om inte existerar.
Det var helt omöjligt att tänka rationellt för några år sedan. Vi visste ju alla att de här dagarna skulle komma. När det blev bökigt att han var hennes bror, att jag var hans ex samtidigt som jag var hennes bästa vän, kanske allra bästa vän.
Nu går vi vidare här ifrån, tillsammans. Eller ja, det låter ju weird. Men jag vill gå jämsides med henne ur saker och ting och in i saker och ting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar